martina in action

Jag har sedan jag varit liten haft en egenhet att prata med mig själv. Ofta i det ensamma inne på mitt rum eller när jag har varit helt säker på att jag varit ensam. Eller i alla fall trott att ingen kunnat höra mig. Men det har också hänt att jag pratat tyst för mig själv, alltså bara rört på läpparna typ mimat, på offentliga platser. Jag har inte tänkt så mycket på det och aldrig reflekterat att folk kanske ser att jag pratar med mig själv. Jag har mer tänkt: Jaja de tror nog att jag sjunger! Som om det vore normalare att sjunga tyst för sig själv! Men nu har jag iaktagit saker som jag aldrig trodde att jag skulle få skåda. Jag har sett ett flertal, lätt fler än 15, studenter gå i sin ensamhet och röra på läpparna och göra olika ansiktsuttryck. De pratar också med sig själva! Och det är inte bara folk som man med blotta ögat kan lägga i facket borderline, utan det är normala människor. Vilket får mig att känna mig normal med mitt avvikande beteende. Så nu är min fundering är det så att jag äntligen har sett folk som är som jag eller är bara studenter i allmänhet psykiskt svaga och har en tendens att bli schizofrena och pratar egentligen med sitt andra jag och inte alls med sig själv?